RINA CHARLOTT LINDGREN

WORK
INFO
TEXT
CONTACT
︎




Kjetil Røed, Aftenposten 8. nov 2017




//////////////////



Kjetil Røed, Aftenposten 19. mars 2016


//////////////////



Exhibition text for “Nattsyn”, Blokk, 2015

Jag ställer mig vid vägkanten. Tar upp en näve grus och låter det falla tillbaka på marken mellan mina fingrar. Hur var det nu? - Det inre är det yttres hem. Riksvägen sträcker sig lika långt åt båda håll. På varje given punkt längs vägen befinner jag mig exakt halvvägs mellan ändarna. Hur är det möjligt? Det går väl inte an.
Jag begav mig en dag ner i en hule i marken, in i ett system av grottor. Ett tomrum inne i berget. Jag kröp fram med en lommelykt i ena handen medan den andra sökte efter fast sten att hålla tag i. Jag följde den lilla rännilen av vatten som försvann nedåt. Det var enklast så. Bara följ vattnet, så kan ingenting gå galet. Jag gick så långt jag kunde till dess grottans tak var så lågt att jag inte längre vågade mig vidare. Vackert, fascinerande och skrämmande; så olikt allt jag kände till som fanns därute. Så kom jag till den punkt då det var dags att vända tillbaka upp igen. Men när jag vände mig om insåg jag att den lilla bäcken jag hade följt inte var den enda som rann under mark. Det fanns många, som kom från olika retningar och sammanföll med varandra längre ner. Ett stort grenverk av vattenleder, och vilken av dem hade jag följt? Miljarder ton av sten över mitt huvud. Inget ljus förutom det elektriska jag höll i mina händer. Men batterier tar ju slut förr eller senare, och det vackra var inte längre vackert. Och hade jag hängt upp och ned skulle ingenting se annorlunda ut. Stalaktiter och stalagmiter har inte bara namn som man lätt blandar samman, många liknar också varandra till förväxling. Golv och tak var varandras spegelbilder och i en så främmande värld som den här kan vatten forsa fram längs taket lika gärna som på golvet. Allt var det samma och ingenting refererade till något jag kände från förr. I ett grottsystem finns inga horisonter, ingen himmel och därför heller inga himmelsretningar. Det finns ingen gryning att vänta på. Men vägen upp och ut i friheten låg ju där framför mig hela tiden. Det gällde bara att förstå hur den såg ut, sett från andra hållet.

Det finns landskap jag känner mig hemma i, och landskap jag går mig vilse i. Och ibland befinner jag mig i båda samtidigt. Landskapet tar sig in genom pupillerna. Ögonen reg- istrerar och sänder signaler. Horisonten fortplantar sig genom kroppen, sänder vågor genom muskulaturen som får min hand att röra sig. Men på pappret är det inte bara det jag ser framför mig som fastnar, alla intryck har passerat genom mänsklig vävnad. Det sägs att när man tecknar ett porträtt av en annan person, lägger man omedvetet till också sitt eget utseende i anletsdragen. Sina egna linjer i en annan människas ansikte. Om det stämmer, måste det gälla också teckningarna över landskap. Eller kartorna jag ritar. Hela kontinenter med sjösystem, bergskedjor, glaciärer och vulkaner. Järnbanesträckningar. Markeringar för sevärdheter och historiska lämningar. Allt detta sammantaget liknar mig tillslut och jag kan inte rå för det. Och par som lever tillsammans hela sina liv börjar likna varandra mer och mer ju längre tiden flyter fram. För att de har sett på varandra varje morgon, varje kväll. De har varandras bilder i sina plånböcker. Och minnesbilder och alla drömmar i huvudet när de blundar. Jag ser mig runt och jag tar in. Och det jag tar in stannar kvar. Det är inte konstigt att vi präglas av den natur vi vuxit upp i, den är ju en del av oss rent fysiskt. På samma sätt som skogen avtecknar sig i det enskilda trädets ved. Vi finner speglingar överallt.

Men vad sker när jag går in i helt nya landskap? Sådana som inte finns, for eksempel?
Som kommer inifrån och når ut genom kroppens finmotorik, förstärkt genom pennan. Ju längre penna, desto tydligare och mer dramatisk blir seismografien som framträder över pappret.
Kan det vara så att ju mer abstrakt min bildvärld är, desto tydligare står min egen närvaro fram? Ju mer abstrakt desto ärligare. Jag vet inte. Men vi talar till oss själva genom det fria bildskapandet, och därmed också till andra, för vi har ju så mycket gemensamt, vi människor. Vare sig vi vill det eller inte.

Markus Lantto 2015



//////////////////



Exhibition text for “Days are floating through my eyes”, The Boiler Room, 2013

Mysteries of Ocean –
Reflections on the work of Rina Charlott Lindgren

By Joakim Borda-Pedreira

It is twilight in an almost barren Birch wood forest, with ghoulish green reflections tainting the scarce foliage clustering on the top of naked stems. In this sort of dark gloomy forest well known from Scandinavian folklore with its many tales of trolls and sprites, a portal into another dimension opens itself in thin air, white light streaking out it. Like few other artists of her generation, Rina C. Lindgren knows how to create enigmatic images that are as uncanny as technically exquisite.

I have had the privilege of working with Lindgren on several curatorial projects since she graduated from Trondheim Art Academy in 2011. In that short time she has become one of the most promising exponents of what has been described as Norwegian Gothic, or Nordic Gloom – a contemporary interpretation of Gothic aesthetics within contemporary art with a particular Scandinavian sensibility. In her book “Heart of Darkness: a Poetics of Darkness”, Anne Williams describes the essence of Gothic conventions as the systematic representation of ‘otherness’. The basic formula of Gothic representation can often be reduced in opposites such as good/evil, nature/culture or male/female. It is in the tension between such opposites that the Gothic appears in fiction and art.

Choosing often to work in pencil on paper, Rina Lindgren deal with a string of themes, which can be divided in motifs that closely connect to the symbolic imagery of Romanticism, such as ruins, caves, dead trees and stormy seascapes, “the dangerous mysteries of ocean” Mary Shelley described in her classic Gothic novel Frankenstein (1818). These works can be seen as commentaries on the Romantic idea of the terrible Sublime, awe-striking and frightening at the same time. In a seminal work entitled What is left Behind III (2011) a buried young man is consumed by the roots of a tree, bringing to mind the corpse brides and vampiric phenomena of Gothic horror.

Parallel to this, Lindgren also explores a more intensely psychological landscape rooted in her own personal history. Born above the Polar Circle in the Northern Norwegian city of Tromsø, Lindgren is no stranger to “the land of mist and snow”, as Coleridge describes it in The Rime of the Ancient Mariner (1798). In fact a recurrent theme in Lindgren’s work revolves around the ancient coastal culture of her home region, and her own family history with a seaman father leave biographical traces in both her drawings and sculptural work. Recurrent motifs connected with the Northern coasts, such as lighthouses, fishing-boats and fjords are paired with three-dimensional and collages works that incorporate found objects from an inherited family house in Lofoten, as well as memorabilia of her father’s life at sea. These works resemble reliquaries of private devotion, nostalgic perhaps of a culture nearly extinguished by modernity.

Recent works however, seem to move away from the previous fascination with Romanticism and nostalgia. Although architectural details have always featured prominently in her works as traces of culture, lately Lindgren expresses a particular interest in the formal aspects of architecture. Walls, windows and ceilings organise space, ultimately defining the limits between inside and outside. Again we can trace the basic dichotomy between nature and culture, but now the artist turns a more scrutinising eye towards the latter. Paradoxically a long stay in the remote surroundings of Lofoten seem to have had a restricting effect on the artist’s need for visual representations of northern Norway, replacing them for a more abstract and culturally disassociated imagery, although natural phenomena like the sea, forests and skies still play an important role.

Although a young artist in the early beginning of her trajectory, Rina C. Lindgren’s great promise lies in the consistency of her work, in both it’s trueness to a subject matter that is poetic and un-compromising in its draughtsmanship.